Processchemat visas i nedanstående figur.

Trädbränslet – flisad grot – torkas ner till 15-20 % fukthalt i en rökgastork inrymd i en separat byggnad. Det torkade bränslet slussas in i förgasaren via en serie av tre trycktankar och matas slutligen in i den cirkulerande fluidiserade bädden med skruvmatare. Fluidiseringsgasen är luft, ett delflöde motsvarande cirka 10 % dräneras av från gasturbinens kompressorsteg, tryckhöjs i boosterkompressorn och används för fluidiseringen.

Förgasningen sker vid 950-1000 ^oC vid cirka 18 atmosfärers övertryck.

Produktgasen från förgasaren kyls till cirka 350-400 ^oC i en kylare innan den går in i det varma gasfiltret för partikelavskiljning. Gasen går sedan vidare till gasturbinens brännkammare. Gasturbinen producerar i denna tillämpning 4,2 MW el.

Rökgaserna från gasturbinen kyls i en avgasångpanna som – tillsammans med ånga från gaskylaren – levererar en överhettad ånga (40 bar, 455 ^oC) till ångturbinen. Ångturbinens eleffekt är 1,8 MW.

Efter ångpannan går rökgaserna slutligen vidare till fjärrvärmeväxlarna.

Under perioden 1996-2000 genomfördes ett omfattande försöks- och utvecklingsprogram vid anläggningen. Avsikten var att visa teknikens – biobränslebaserad IGCC – tekniska och ekonomiska potential och att vidareutveckla och finslipa tekniken. Ett speciellt intressant delproblem var att visa gasens renhet och att undersöka hur gasturbinen påverkades av de föroreningar som finns i förgasningsgas från biobränslen. Gasfiltret var alltså en av nyckelkomponenterna. Finansieringen under denna fas delades mellan EU och den svenska energimyndigheten.

Demonstrationsprogrammet avslutades planenligt år 2000 med mycket goda resultat. Sammanfattningsvis:

• Trycksatt förgasning fungerar bra också i stor skala.
• Förgasningsgasen ger en stabil förbränning i en gasturbin.
• Rening/filtrering av varm gas är effektiv och visar god tillgänglighet.
• Förgasningstekniken är robust nog också för ”svåra” bränslen som skogsflis.
• Varken gasturbinen eller några andra kritiska komponenter visade skador som kan kopplas till gasens kvalitet.
• NOx-emissionen blev förhållandevis hög vid användning av kväverika bränslen – men detta kan åtgärdas med efterföljande, konventionell, de-NOx-teknik.
• Kolväteemissionerna var mycket låga och dioxinhalterna under detektionsgränsen även vid användning av klorrika bränslen.
• Vid de bränslepriser som gällde år 2000 visades IGCC-tekniken vara konkurrenskraftig gentemot konventionell, biobränsleeldad, ångcykelproduktion.

Vid ombyggnad av existerande kraftverk med kombicykel från fossila bränslen till biobränslen är biomasseförgasning ett fördelaktigt alternativ.

Driften vid demonstrationsanläggningen avslutades och anläggningen konserverades och lades i malpåse efter att testprogrammet avslutats år 2000. Anläggningen avsågs aldrig att vara kommersiell och intäkterna från försäljning av el och värme täckte inte driftkostnaden.

Bildandet av Växjö-Värnamo Biomass Gasification Cenre (VVBGC)

Sedan anläggningen tagits ur drift år 2000, men fortfarande stod orörd, fanns många planer för hur denna världsunika anläggning skulle kunna nyttiggöras. Nedskrotning var ett alternativ, men man diskuterade även att flytta hela anläggningen till någon annan plats eller att sälja den. Det fanns även tankar på att använda den för fortsatt utvecklingsarbete avseende IGCC-tekniken eller att bygga om den för syntesgasproduktion.

En utredning visade att biomasseförgasning följd av en syntetiseringsprocess med stor sannolikhet skulle vara det mest kostnadseffektiva sättet att producera flytande fordonsbränslen i stor skala. Detta ledde till att ett industrikonsortium sammanställde ett förslag om att bygga om och driva anläggningen för produktion av 10 000 ton bio-DME/år. Riskerna – tekniska risker översatta till ekonomiska termer – bedömdes dock för stora för att vara företagsekonomiskt rimliga.

För att minimera riskerna för intresserade företag behövde anläggningen alltså ha en offentlig basfinansiering. Förslaget blev att inrätta ett icke-vinstdrivande bolag som ägare till anläggningen. Bolaget skulle anslutas till ett universitet dels för att garantera att anläggningen gjordes tillgänglig för forskning men också för att säkerställa personalens kompetens. Växjö universitet anmälde intresse av att stå som huvudman för ett sådant bolag och fick också uppdraget att etablera ett alleuropeiskt forsknings- och utvecklingscentrum för biomasseförgasning i anslutning till anläggningen. Detta forskningscentrum fick slutligen namnet Växjö-Värnamo Biomass Gasification Center, VVBGC.

De ursprungliga ägarna av anläggningen – Sydkraft AB – liksom ägaren av den från början installerade, luftblåsta och trycksatta, förgasningstekniken – Bioflow – har överlåtit hela anläggningen till VVBGC på vissa villkor vad gäller speciella delar av tekniken och vissa tekniska lösningar. Dessa delar och lösningar i anläggningen är föremål för speciella avtal.

Etableringen av VVBGC som ett alleuropeiskt forsknings- och utvecklingscentrum utgör också en del av EU-programmet ”Integrating and Strengthening the European Research Area”.